Allt är relativt
Nu är jag hemma från min mycket snabba vistelse i Kambodja, det tog cirka 4 timmar dit, spenderade 1 timme där och sen 4 timmar hem igen.
På väg upp mot norra Thailand syntes det tydligt hur levnadsstandarden sjönk och tegelhusen blev till enkla träskjul. Jag flög som en vante längst bak i minibussen och som vanligt körde busschauffören maxfart, som tur var hade jag baksätet för mig själv och kunde bre ut mig rejält.
Uppe vid gränsen, klev jag över från Thailand till Kambodja och Ban Laem. Min iakttagelse av de mer fattiga förhållanderna i norra Thailand syntes nu som utvecklat och blomstrande i jämförelse av synen av samhället uppbyggt här i Kambodja vid gränsen till Thailand. Vägarna byttes omedelbart från asfalt till packad lera, och husen bestod bara av gamla trähus som såg halvt förfallna ut. De var inga människor i rörelse där, antar att många gästarbetar i Thailand och återvänder på kvällen/natten.
Så fort jag kom in i Kambodja kom två små barn som med vädjande röst pratade på sitt eget språk och höll fram sina små händer, jag gav dem vad jag hade löst i plånboken –och då kom det fler! Alla sträckte fram händerna och sa ”madam madam please” Ibland när någon tigger pengar kan min tveksamhet dyka upp, speciellt hemma i Sverige men även utomlands ibland gällande om det kan vara lurendrejare men en sak kan jag säga:
–De här barnen tillhör inte dem! Vädjan och desperationen i deras ögon och deras små kroppar talade sitt tydliga språk…
När jag såg dem senare satt de på marken bredvid en trasig bil…
Jag vet inte vad jag ska skriva mer
Blir väldigt illa berörd när jag läser om dessa småbarn som har det så fattigt. Förstår att det var jobbigt att se barnen, att inte kunna ge dem alla en liten slant. Tur du hade lite bath så två av dem fick någonting i alla fall.
Sköt om dig. Många kramar
